Vi såg en fjäder. Den låg alldeles innanför porten, på golvet. Vit, fast lite smutsig. Tänk, sade hon, om det finns en fågel nu, som inte har några fjädrar alls! För att den har tappat alla fjädrar. Nej, sade jag, det tror jag väl inte. Tänk, sade hon, om alla fjädrar vi ser kommer från en jättestor fågel! Blir du rädd då, frågade hon mig. Nej, svarade jag, det tror jag inte. Men, sade hon. Tänk om fågeln skulle äta upp alla föräldrar då? Blir du inte rädd då? Jo, svarade jag. Kanske lite rädd. Och alla barn, lade hon till. Ja, då blir jag verkligen rädd för jag vill inte att du ska bli uppäten! Fast, sade jag, jag skulle ju rädda dig! Men, sade hon, tänk om du inte kan det då? Tänk om någon annan måste rädda oss? Nej, svarade jag, vi kan rädda oss själva. Men, sade hon, jag kanske inte kan! Du kan hålla mig om halsen, svarade jag, så kan jag klättra upp ur fågelns mage och ut genom näbben. Ja, sade hon, för på näbben satt det jättestora taggar som man kunde klättra på! Precis, svarade jag! Och sedan kan vi sätta oss på fågelns huvud och vänta tills den landar någonstans innan vi klättrar av. Men, sade hon då, tänk om vi gör illa våra rumpor då, om det sitter taggar på fågelns huvud också? Äh, svarade jag, min rumpa är så rund så det finns inga taggar som kan göra illa den. Du kan sitta i mitt knä. Men mamma, sade hon, taggarna är jättehårda! Jaha, svarade jag. Men då kan vi sitta på min väska. Ja, svarade hon. Och så talar vi inte mer om den saken, avslutade hon.

Vi såg en fiskmås segla förbi över våra huvuden och vi visste vilken fågel det var. Alla vet ju att fåglar ser mycket mindre ut när de är högt upp i luften.

Väl framme på dagis klädde hon av sig. Fröken kom till dörren. Hon berättade för sin fröken att vi hade sett jättefågeln på väg hit. Oj då, svarade fröken. Ja. Den ska äta upp alla barn, och alla föräldrar. Nämen, sade fröken. Usch då. Och alla fröknar, tillade hon. Fröken lät förfärad; men usch vilken hemsk fågel!