Jag är prinsessa

Ibland blir jag så jävla arg på mig själv, som till exempel när jag var på affären och hittade en massa rosa kalasprylar med prinsesskronor och sånt, och så köpte jag det, serpentiner, ballonger, rosa, rosa, rosa. För Julia har sagt att hon vill ha ett prinsesskalas eller ett häxkalas. Och jag tänker kanske häxor när hon blir lite större och de andra barnen inte blir lika rädda. Och sedan går jag på föräldramöte och visst, jag tycker det är skitbra med genussnack och arbete för att alla barn ska behandlas lika, men några av mammorna skrämmer mig när de pratar om barnen, de verkar så oerhört medvetna och inriktade på att allt ska vara jämställt, de ifrågasätter metoder och projekt och samtalar om genus med fröknarna som verkar tycka det är lite jobbigt. Och bara för att jag vet att det ju kommer pojkar på kalaset också så funderar jag på om de tycker det blir jobbigt med allt rosa, jag köper sugrör i andra färger så de åtminstone kan få nån annan färg, jag undrar vad allas päron kommer säga, kanske inte till mig men bakom min rygg, kommer de tro att jag hjärntvättat henne till rosa och jag ställer i ordning i köket, fixar med ballonger och plötsligt blir jag så jävla arg på mig själv. För jag blåser mig yr (9 ballonger, sedan kom insikten) och inser att jag gör precis som alla andra. Det är larvigt att flickor älskar rosa och lila, leker med barbie, vill vara prinsessa och bling bling. Flickor kan visst ha kläder som är blåa, svarta, gröna eller vad som helst, flickor måste liksom tuffa till sig lite. Och pojkar. Ja. Pojkar är pojkar.

En flicka kan ha "pojkfärger" men en pojke kan inte ha "flickfärger". Jag vräkte på med lite extra rosa, bara för Julias skull, och om några föräldrar har problem med att jag är en bakåtsträvande mamma som låter min dotter vara prinsessa och älska rosa så ska jag trycka upp "med uppenbar känsla för stil" i näsan på dom. Och varför? För jag är fan också prinsessa!