I en kommun med så många arbetslösa kvinnor och män slår det mig hur extraordinärt det är med ett meddelande på anslagstavlan i förskolans kapprum om att mycket personal är sjuk och det är svårt att få tag på vikarier. Jag ställer mig undrande dels till meddelandet men även till min egen reaktion. Ytterst ambivalent. Ska jag vara glad för att de verkligen månar om att rätt sorts person kommer in som vikarie, och inte vem som helst, utan någon som har god hand med barn? Eller ska jag sucka bedrövat eftersom det innebär att kommunens begränsningar och besparingar gjort att de inte får ta in timvikarier utan är hänvisade till den sinande vikariepoolen?