Jag har en hård knut i magen av vener, nervändar och ångest, frätande magsyra, omsluten och så klart, alltid de röda trådarna. Hon säger; låt bli. Hon säger; stanna i ångesten. Och jag kan inte. Jag vet inte längre hur man gör. Jag har alltid väntat ut den, jag har alltid hanterat den genom att räkna ögonblick mätt i slag per sekund eller söndertrasade andetag, jag vet inte hur man gör för att dyka in i ångesten och vara där. Jag tror det är fejk. Jag tror alla jävla teorier om andning, avslappning och skit är fejk. Men jag tar åtminstone inga tabletter, jag försöker lyssna på musiken som alltid mjukar upp mig inifrån, men det hjälper inte längre. Jag räknar minuter utan att kunna siffrorna, allt jag vet är att tiden rör sig lite för långsamt idag, och flera sekunder per minut släpar efter.