Jag måste erkänna att jag aldrig har fattat den här dagen. Jag menar, när jag var liten firades den knappt. Någon gång i högstadiet började folk skicka rosor till varandra via elevrådet eller något. Och jag var en sån där som i princip aldrig fick rosor av hemliga förälskelser och beundrare. Jag fick äckliga gelehjärtan av mormor. När jag hade flyttat till Stockholm minns jag att jag en februaridag fick ett helt kuvert fyllt av hjärtan i alla möjliga storlekar, färger och former, av familjen hemma i Dalarna.
Alla hjärtans dag innebär en massa förväntningar, tycker jag mest annars. Jag minns ett samtal med en väninna som kände sig så oerhört besviken en alla hjärtans dag, det var något om mensvärk och lösgodis, en oförstående pojkvän och icke infriade förväntningar. Det är ju jävligt tråkigt med såna. Icke infriade förväntningar.
"När jag blir stor och prinsessa ska jag gifta mig med en prins, och jag ska ha en rosa klänning", säger hon. Och det är så kärleken ser ut. En prins, kärlekens kyss och rosor. Att älska varandra och visa det på alla hjärtans dag.
Personligen tycker jag bara det finns en enda anledning som gör att den här dagen inte passerar obemärkt, som vilken annan dag som helst. Och till henne, anledningen, säger jag att jag älskar henne hela tiden, varje dag. Det behöver jag ingen speciell dag för att göra. Men det är ju klart, det är ju bra att ha en anledning till att ge henne presenter.
Idéen till att göra fingerhjärtan snodde jag av Jujjes mormor, som också har lilla frökens fingrar på sin blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar