descansos

Först så tänkte jag:

När vi åkte förbi stadsparken den där dagen så var några av de grupperade träden övertäckta med en mörkgrå presenning. Träden var inlindade med polisens avspärrningsband, och det hela såg ut som en scen ur en skräckfilm. Det blåste ganska hårt, och jag vill minnas att jag kände det som att all plast rörde sig mycket långsamt, liksom olycksbådande. Jag fick senare veta att en ung tjej hade blivit våldtagen där.

Jag tänkte inte mycket mer på det, förrän flera veckor senare när jag åkte förbi samma plats. Jag tänkte att det var märkligt, på något sätt, att se träden, platsen, parken, och allt är som vanligt. Jag tänkte att det var konstigt att ingen hade sågat ned träden. Och hade jag haft mer civilkurage så hade jag gjort det själv.

Vi lever så separerade från varandra. Katastrofer inträffar och vi skjuter dem ifrån oss. Vi ser inte det som händer, jag tycker inte vi visar varandra tillbördig respekt.

Vi är inte separerade. Vi lever intill varandra, i små bubblor. Jag har min egen omloppsbana, mitt kretslopp, min egen gravitation. Och när något händer mig så krossas min värld. Bubblan går sönder, och jag får beträda krossat glas med nakna fötter. Min grannes bubbla är fortfarande intakt, och livet går, veckodagarna passerar, solen går upp och ner, trots att klockan helt har stannat i min värld.

En tjej blev våldtagen. Jag vet inte vem hon är, och om jag kände henne vet jag inte vad jag skulle säga till henne annat än ”jag beklagar”. För jag tänker mig att en våldtäkt är som en liten död, och våldtäktsmännen är mördare som stal en bit av hennes liv som hon aldrig kan få tillbaks.

I Mexico kan man vid vägkanterna se ”descansos”. Ordet betyder viloplats, och det är ställen som märkts ut för att minnas ett liv som gått bort. De är ofta markerade med ett enkelt träkors, och ibland kan man se färska blommor i en vas under korset. Jag tänker på vad vi gör när en människa går bort, om någon misshandlas till döds, eller körs ihjäl så fyller vi olycksplatsen med blommor och ljus. Det är descansos.

Det är precis det här descansos handlar om. Att visa varandra respekt. Det här var inget som hände en kvinna någonstans i Sverige. Det hände en av oss. Inte smutsa ner, inte befläcka eller tynga med skam och skuld. Jag behöver hjälp med att upprätta en viloplats för det liv hon aldrig kan få tillbaks. Jag vill fylla platsen med ljus, för med tillräckligt mycket ljus kan man jaga bort skuggorna. Jag vill tända så många ljus och marschaller att det liv som försvann kan resa sig ur askan, som fågel Fenix...

Sedan tänkte jag att det här bara var ännu en dum idé, så jag tog min tablett och somnade. Säg vad du tycker.