ariadne

Halleluja och prisa Herren. Jag anser mig vara färdig med novellen, och efter att ha tvingat två vänner att läsa den, samt tagit till mig deras åsikter vågar jag publicera den här. Tack Patrik och tack Stewe.

Det är en skoluppgift. På 1500 ord skulle jag skriva en novell med en antik myt som förlaga, omsatt till vår tid. Said and done. Här är Ariadne.

Jag har tvinnat den röda tråden själv, min verklighet är filtrerad i grått. Jag vet inte var alla knutar kommer från, men jag antar att jag knutit dem själv eftersom tråden är min egen. Huden på mina händer skaver, och det slår mig att tråden var, precis som allt annat; grå. Nu är den röd. Hudlöshet kallas det. Alla andetag gör ont och jag har vävt in revbenen i tråden, vävt tätt. Tråden går över, sedan under, över och så under. Röd tråd mot gulvita ben. Jag har skapat en säng, en plats att bo i. Men det är inte jag som vilar där, och alla andetag är svarta nu.

Jag målar läpparna först, färgar in dem med det matta läppstiftet, och sedan ett lager av glans ovanpå det. Mina läppar är naturligt fylliga, jag behöver inte leka utanför linjerna för att få större mun. Mina sugvänliga läppar är avgudade ändå. Och när jag är färdig lyser min mun röd och glansig.

Det är minnen som fotografier, med förlorad skärpa. Jag var en flicka då, jag minns inte alla detaljerna. Men jag minns vad hon sade, att han tröttade ut henne, sög hennes energi som bröstmjölk. Alldeles innan det hände fick hon en sorts genomskinlighet, som att huden blev alldeles för tunn. Jag tänker mig ofta att det gick fort, att tabletterna hon svalde sövde henne innan hon dog. Men jag ser henne hela tiden som jag hittade henne, och spåren av spya runt hennes mun säger mig att det inte var så enkelt att dö. Sedan den dagen var han min egen, min bror. Han blev bara min. Jag smekte honom över ryggen när han skulle sova, den lilla kroppen täckt av fint, svart hår, mjukt mot mina fingrar. Hans små, mjuka naglar som grep efter mitt kött.

Autism, sade doktorn. Jag hörde, men förstod inte. För mig var han perfekt. Han släppte in mig till en plats dit ingen annan fick komma, och jag färgade hans värld med påhittade berättelser och fantasier. Vi var en gång en saga om en syster och en bror. Vi gjorde allt tillsammans och till slut växte vi ihop. Jag kunde inte andas in om inte han fanns för att andas ut. Jag fick vara prinsessan, men han var aldrig någon prins. Han var min minotaur, och till slut fanns det ingen annan väg för honom att gå. Han blev monstret alla sade att han var. Hans kyssar mot mina läppar var inte syskonkärlek. Han ville vara min älskare. Och när hans ögon blev svarta stängde jag in honom. Jag lämnade sagorna, murade igen dörren med ogenomträngliga ord och trycksvärta, förseglade och lovade mig själv att aldrig återvända till vimlet av hans perversa tankegångar. Sedan den dagen såg jag till att aldrig vara ensam med honom. Men hans hand på min nacke vilar tungt, och han förfogar över mig, hela mig. Även när vi inte är ensamma, och jag har inte haft något att sätta emot. Förrän nu.

Han ser på mig. Först ger han mig en hård örfil, jag flämtar men när jag hämtat mig skrattar jag bara åt honom och hans blick mjuknar. Med tummen smeker han den undre läpplinjen, konturen. Han för fingret alldeles under den röda färgen. Sedan trycker han plötsligt in tummen i min mun. Den smakar salt. Jag suger på den. Han drar bryskt ut den, drar det salivkladdiga fingret rakt ner längs hakan, smetar ut det så noga påmålade röda. Jag antar att allt är mitt fel. Jag antar att jag bär på skulden, som en Evas dotter, det ligger i mina gener, i själva arvsmassan, att fördärva männen jag möter, och jag är jävligt bra på det. Han var inte mer motståndskraftig än någon annan, bara mer ouppmärksam. Fascinerad av samspelet mellan oss tre. Jag vände honom, förblindade honom, och till slut ville han hellre äga mig än sköta om min bror. Vi har haft många assistenter hos oss, men det här var den enda som hittade hela vägen in. Han sade en gång, för inte så länge sedan, att min bror är som en labyrint. Han sade att det bara gällde att hitta de rätta orden för att nå dess centrum. Men han insåg inte att han aldrig kan hitta ut på egen hand.

Orörlig ligger jag i badkaret, håller andan tills ytan är alldeles stilla. Lampan är släckt, men dörren är öppen och det faller in tillräckligt med ljus från hallen. Mitt hjärta slår så hårt, vattnet är mjölkigt, halvtransparent av tvål. Knäskålarna är pressade mot varandra och jag håller armarna längs sidorna. Han kommer in till mig, tänder lampan över handfatet och rörelsen när jag vrider huvudet får vattnet att skvalpa runt i badkaret. Vad vill du, frågar jag och han sätter sig ner på toalettlocket intill mig. I handen håller han en cigarett. Han plockar fram en tändare och drar djupa bloss med cigaretten inkörd i lågan.

Jag menar aldrig något ont, jag vill bara ha det som är mitt. Vi är ett triangeldrama och en av oss måste bort. Vi är beroende av varandra och ingenting är rätt. Det är ett spel där alla spelar falskt. Jag vill inte elimineras, det handlar bara om överlevnad. Om frälsning. Jag ser det så tydligt i hans, skötarens, ögon. Han känner samma rädsla jag själv kände en gång. Vad, av allt jag tänker, är mitt eget, och vad är av honom? Så jag sköljer händerna i klart vatten, och det röda löses upp, som rosa stråk av rök i transparent vätska. Jag gjorde bara vad som måste göras.

Han låg i sängen, han sov tungt när jag kröp ner till honom, naken. Han var så svårväckt. Jag smekte honom över hela kroppen, kände kuken växa mellan hans lår. Han vände sig mot mig, halvt i sömnen, halvt vaken och hans fingrar grävde i mitt kött. Jag lät honom. Jag viskade alla ord till honom jag trodde jag hade glömt som jag trodde att jag aldrig skulle viska igen, och det var inte förrän han frustande trängde sig in i mig som jag gjorde motstånd. Jag grät under hans tunga kropp, försökte knuffa honom av mig, trodde för ett ögonblick att jag skulle dö i hans händer. Att han skulle slå mig blodig tills det inte fanns något kvar. Och jag hade aldrig velat dö på något annat sätt. Han var ju min egen. Min bror. Och nu? Min älskare? Sedan, när hans sperma rann ur mig, mellan låren, när han var färdig, då ropade jag varg. Jag ropade våldtäkt och grät.

Jag samlar in tråden igen. Min röda tråd som leder ut, jag lindar upp, samlar ihop till ett nystan som växer sig större i mina kupade händer.

Din bror, säger han, och sedan; han är borta nu. Jag vet, svarar jag utan att se på honom. Du behöver inte oroa dig mer, säger han. Jag nickar och tänker att det är konstigt att han inte förstår mer, att han inte förstår vad jag gjorde för honom. För oss. Han säger inget mer, bara ser på mig, på mitt ansikte, det utsmetade läppstiftet, håret som ligger slickat mot huvudet i svarta tesar, håriga armhålor och busken över blygden. Jag åker i morgon, säger han sedan, i natt ska jag ha dig. Också det vet jag. Det är min saga, det är mitt slut, att bli lämnad och det händer om och om igen i repris som en gammal film man sett för många gånger i svartvit version. Fast nu är jag i färg. Han drar ännu ett bloss på cigaretten, sedan går han ut ur badrummet och låter mig bada färdigt.