vad jag än vill

När jag var liten lärde jag mig läsa innan skolan började, och jag minns att jag var bra på det för en gång när fröken hade ont i halsen och inte kunde läsa så bad hon mig sitta i katedern och läsa högt för de andra. Jag tror det var Peller Svanslös men jag minns inte.

När jag var liten lärde jag mig skriva och jag skrev och skrev. Jag diktade en verklighet som inte fanns, och jag tyckte om det. Fri skrivningsboken var den skrivbok jag tyckte mest om, och mina sagor flöt ofta ut på många sidor. Jag minns att jag en gång lät en av mammas väninnor läsa och hon sa att jag skrev väldigt bra, för det var inte som när andra barn skrev, sa hon, det var så bra flyt i texten, som vore jag äldre.

Och ändå tog det nästan trettio år innan jag vågade ta mitt eget skrivande på allvar.

När jag var liten ville jag bli författare, och jag skrev historier som aldrig ville ta slut, men sedan dog jag. För någon som stod mig nära tog en bok jag hade som min egen, och läste mina ord, mina dikter. Och hade det stannat där hade det inte gjort något, jag vill bli läst, om det inte vore för att personen vid ett tillfälle hånade mig för det jag hade skrivit. Jag minns att jag rev ur alla sidor i boken, rev sönder och spolade ner i toaletten.

Ända sedan den händelsen har skrivandet varit skamligt för mig. Det skulle vara mindre pinsamt om någon kom på mig med att onanera än att skriva. Allt jag någonsin skrivit efter den stunden har jag gömt undan, utom de perioder jag tidigare bloggat. Men det är inte samma sak. En blogg är inte på riktigt. Ord om vad jag gör på dagarna, vad jag köper eller vad jag tycker om saker vill ingenting. Det är ord som självdör på vägen från pennan till papperet. Allt jag någonsin skrivit som betyder något har jag gömt undan.

Ibland har jag tänkt på vad som skulle hända om jag dog. Alla små fragment av texter som jag haft liggande i påsar i förråden, nedklottrade i anteckningsblock eller datautskrifter liggandes i skåpen. Någon skulle behöva städa undan efter mig, kanske hitta och läsa.

Trettio jävla år, och en slump, innan jag kunde erkänna att jag vill skriva. Att jag MÅSTE skriva. Att jag fortfarande VILL skriva, kommunicera, bli författare. Det har växt fram. Jag har lekt fram orden igen, och den senaste terminen har jag haft en fantastisk lärare som verkligen hjälpt och uppmuntrat mig. Det handlar inte längre om att jag skriver och gömmer undan. Jag skriver och låter människor läsa. Jag skriver och vet att jag är bra på det. Jag skriver och är övertygad om att jag någon gång innan jag dör kommer bli publicerad. För jag är bra.

Och jag ångrar inget. Jag är inte ledsen över att jag tvingades runt på omvägar av min egen rädsla. Jag är inte ens ledsen över att någon som stod mig nära och skulle skydda mig gjorde hån av något som var viktigt för mig. För allt blir som det ska, och kanske hade mitt skrivande varit själlöst utan min omväg och rädsla. Kanske är det som spindelväv, tunt men ändå starkt.

När jag var liten brukade jag gå till biblioteket och medan jag gick bland hyllorna och såg på bokryggarna drömde jag om hur mitt namn skulle te sig, hur min bok skulle se ut. Och nu gör jag det igen. Jag tror på mig själv.