I november började jag äta mina antidepressiva mediciner. Idag mår jag ganska bra. Jag har bra dagar. Jag blir glad över löjligt små saker. Jag orkar göra saker, som att gå till parken med Jujje. Jag är inte lika trött, ledsen och orkeslös längre. Istället är jag fet. Och ja ba, det spelar ingen roll att jag har gått upp så mycket i vikt egentligen, det viktiga är att jag mår bra och orkar leva mitt liv (inte bara gå igenom det som en zombie), men seriöst. I hela min garderob finns det ett par byxor som jag kan knäppa knappen på och dra upp dragkedjan på. I hela min garderob finns det ett par byxor som inte ger mig magknip för att de sitter för hårt i magen. Det är därför jag för det mesta har kjol eller klänning. Men bara i trikå, för de andra kjolarna är för små.

Och det som stör mig mest är att mina fina baggy jeans som alltid varit för stora, inklusive de jag köpte för typ ett år sen och som definitivt var för stora, de sitter som jävla korvskin över röven. Och går inte att knäppa.