Jag är numera frisk. I huvudet, alltså. Så här; förra gången jag skulle till min kurator så krockade det med dagishämtningen och jag var tvungen att avboka tiden, sedan var hon, min kurator, ledig en vecka, och sedan en halv vecka efter det fick jag en ny tid. På alla de där dagarna hann jag konstatera att min nya medicin fungerade ganska bra, och att ångesten håller sig undan ganska duktigt, jag hann känna mig som hemma på riktigt i min lägenhet, tog tag i flera av mina eftersläpande uppgifter plus några nya, ansökte till ett par utbildningar flera dagar före sista ansökningsdagen. Jag har en bra relation med min dotter och den osäkerhet hon tidigare visat inför dagis är som bortblåst vilket jag härleder till hemflytten och att hon bara behöver gå på ett dagis istället för två. Jag är en bra mamma. För det har min kurator sagt. Jag svarar an på min dotters behov och hennes självsäkerhet är ett av de starkaste bevisen på att hennes mamma och hennes pappa gör rätt. Jag tar mitt ansvar i de relationer jag har runt omkring mig, och även när det gäller den infekterade relationen så har jag även där varit ansvarstagande och gjort rätt när jag tagit avstånd från fler bråk. Även det har min kurator sagt. Jag vistas utomhus nästan varje dag och jag aktiverar mig själv rutinerat eftersom hon har sagt att jag måste.
Och allt det här betyder att jag är frisk.

Vill du ha en ny tid eller vill du höra av dig om du blir sämre, frågar hon mig, och jag svarar ny tid, krampaktigt och kanske lite för snabbt. Hon har rätt. Jag mår ganska bra. Mycket bättre än för ett tag sedan. Men samtidigt är orsaken inte borta. Jag har haft det så här sedan jag gick i gymnasiet. Bottenlösa svarta hål och sedan relativt normalt må-bra-liv. Att jag mår så pass bra idag som jag gör följer bara mönstret. Nu har jag medicinen som stoppar upp mina dalar, men när jag slutar med den (hon räknade efter och tyckte jag skulle börja minska till hösten) finns det ingenting som hejdar mina fall. Och det är som vanligt igen.