om en populär förskola (eller när svartskallen blev rasist)

Det ska börjas redan i tidig ålder, och på min dotters dagis är barnen inte äldre än fem år. Hon är fyra, och så är även de kompisar hon leker med. Och eftersom pedagogerna arbetar med jämställdhet och nolltolerans mot rasism tycker de om att problematisera saker som egentligen inte är problem. Åtminstone vinkla saker.

Min dotter har myror i brallan. Som många fyraåringar är det mycket energi i omlopp och när hon ska sitta till bords för lunch rör hon sig mycket. Fröknarna har dock endast uppmärksammat detta problem när hon sitter bredvid ett av förskolans somaliska barn. Han är en liten, ganska tyst pojke, och fröknarna som har märkt att min dotter ofta skruvar på sig när hon sitter bredvid honom har frågat vad hon har för problem med honom. Och, eftersom en fyraåring kanske inte kan formulera sig gällande personkemi, eller försvara att hon alltid är lika rastlös oavsett vem hon sitter bredvid tar till det första bästa hon kan komma på, hon säger att han är brun.

Vi kallades till kvartsamtal med bland annat den här incidenten som grund. Hennes fröken som berättade om detta för oss gjorde ett statement. Hon tänker ”inte ta” att vår dotter inte vill leka med/sitta intill den här pojken för att han är brun.
Jag tänker så här;

1. Om personalen på en förskola väljer att problematisera när olika barn väljer att inte leka med varandra, kan man då säga att något svar är fel, och något är rätt? Eller, rättare sagt, om alla barn leker med de barn de kommer bäst överens med, men ska tvingas formulera varför de inte vill leka med vissa barn, då är ju alla svar fel. Eller hur? Om alla barn ska tvingas säga varför de inte vill leka med vissa barn kan vi ju lika gärna införa obligatorisk mobbing. Personkemi är en lika stor del av en fyraårings liv som för oss, men de kan inte formulera ordet eller förstå det. Så länge inget barn blir ensamt kan man väl få leka med vem man vill?

2. Nolltoleransen mot rasism är toppen, jag är den första att hålla på den. Men det blir fel när personalen gör rasism av något som inte är det. Om en fyraåring säger ”han är brun” så är det ett konstaterande, inte ett dömande. Det ligger inget värderande i att ett barn konstaterar at en människa har en annan färg. Värdering ligger i den vuxnas reaktion; du får inte säga så, han kan bli ledsen, med andra ord; det är fult att vara brun. Pedagogerna lär barnen att det finns en skillnad i färgen, ett problem.

3. Man kanske inte får vara överkänslig när det gäller sånt här. Med tanke på att min lilla tjej beter sig likadant vem hon än sitter intill är det inte ett problem hon har med somaliska barn, utan snarare en koncentrationssvårighet. Men, det kanske är så att hon är född rasist. Det är därför hon skruvar på sig när hon sitter intill mig, som är svartskalle. Eller när hon sitter bredvid mormor som är dansk. Eller när hon sitter intill sin moster eller morbror som har persiskt påbrå.

Fast samtidigt ska jag inte klaga. Jag är oerhört glad över att de ändå tar den här sortens konflikter på allvar, även om jag i min bitterhet tycker att det blir lite överdrivet. Vardagsrasismen är den värsta sortens rasism, och det är bra att de på allvar undersöker varifrån ett sådant uttalande kommer och om det kommer ur någon vuxen sverigedemokrats mun.

Men samtidigt tycker jag att alla konflikter på förskolan bör tas tag i med samma beslutsamhet. Till exempel har min dotter vid ett flertal tillfällen påpekat att två barn (svenska, eftersom nationalitet tydligen är viktigt) är elaka mot henne. Detta visste den antirasistiska pedagogen inget om, och trots att vi påtalade problemet har inget gjorts för att åtgärda det. Det heter att en del barn i min dotters grupp har ”problem”. Det har nu gått så långt att hon inte vill gå till dagis, och när vi såg på barnens vasalopp häromdagen pekade hon ut de två bråkstakarna för mig. Hon förklarade vilka de var, och försäkrade sig om att jag inte skulle skicka någon kalasinbjudan till någon av dem.

Efteråt fikade vi alla, med kanelbulle och saft. Den lilla bruna pojkens lillebror fick en bit bulle i munnen, och han började gråta. Fröken försökte trösta honom och inför ett par föräldrar som häpet såg på förklarade hon att han nog aldrig har ätit kanelbullar någon gång. Han är helt enkelt inte van vid svensk matkultur. Och då tänkte jag, medan jag drack upp det sista av den varma saften, att det är fint att pedagogerna på min dotters förskola föregår med så gott exempel och inte gör skillnad på barn som kommer från andra kulturer än vår svenska kanelbullekultur.

Barn gör ju som de vuxna gör.