mydirtyhead

Igår var jag på mitt andra besök hos kuratorn. På en och en halv timme hann vi en hel del, som att gå igenom de händelser i livet som påverkat mig mest. Som att prata om vilka människor som står mig närmast, och vilken relation jag har till dem. Igen tog hon upp problematiken kring min självdestruktivitet. Hon frågade om jag någonsin försökt ta livet av mig och jag svarade nej. Hon frågade om jag gjort illa mig själv och jag svarade nej, men tvekade och sedan sade jag att det finns olika sätt att göra sig själv illa på. Hon frågade vad jag menade och jag svarade att jag ofta använder mig av män när jag vill göra mig själv illa. Jaså, män för att bekräfta dig, frågade hon, och jag kunde inte helt hålla med, mer män som destruktivitet. Jaså, du går in i relationer med dåliga män, relationer som slutar illa, frågade hon.

Nej.

Inte alls.

Långt ifrån.

Visst finns det män som är dåliga.

Visst finns det tillfällen då jag gjort osmarta val i fråga om relationer.

Men när jag slits sönder av ångest, när jag är totalt lamslagen, när jag har en sån där dag då jag inte svarar i telefonen och ligger i sängen med persiennerna stängda och vägrar ge dagsljuset och verkligheten inträde i mitt liv, just då finns det ingenting som hjälper lika mycket som ett riktigt hårt, förnedrande knull.

Sex, frågade hon.

Ja, svarade jag.

För bekräftelse, frågade hon.

Nej. För att det är så nära man kan komma och för att jag inte vill vara ensam. För att jag varken kan eller vill göra mig själv illa. För att jag vill att någon annan ska göra mig illa. Jag vill gå sönder i någon annans händer. Inte ur avsky, hat eller äckel. Jag vill vara med någon som bryr sig, som tycker om mig, som känner värme, som inte ser ner på mig utan ser mig jämbördig. Och han. Han ska ta sönder mig. Men det sa jag inte. Inte så. Det förtroendet känner jag inte för henne, inte än.