musselmaled

Den vanliga ångesten, gamla grå, bor i min bröstkorg. Den har levt där i håligheten så länge jag kan minnas. Den mullrar och vibrerar där, hela tiden. Ibland kräver den uppmärksamhet. Ibland blir det för trångt. Då skaver den mot revbenen, gnisslar och vill skrika sig ut. Jag håller fast i vad jag än har, min säng, en strimma ljus, ett enda ögonblick, och jag håller hårt. För jag vet att det går över och att han kommer lugna sig. Lägga sig att vila i bröstet igen, och bara mullra. Vibrera.

Jag har något som jag kallar för lillångesten också. Det är mer som ett barn, som bor i magen. Det är all längtan till barndomen och det som är hemvant. Det är längtan efter allt som det brukar vara, det enkla, och alla tårar man gråter som inte hjälper. Det är längtan efter att få krypa in i en famn och göra sig så liten som möjligt och bara bo där. Ibland skallrar lillångesten samtidigt som den gamla grå. Då kan jag inte andas.

Sedan november äter jag Citalopram och Lergigan. Sedan 13 december (även kallad härdsmältan, eller dagen för ett psykakutsbesök) äter jag även insomningstabletter för att kunna sova på nätterna.

Gradvis har mitt tillstånd försämrats, och de sista dagarna innan psykakuten kallar jag för min hardcoreångest. Det är den som tar över mig helt. Den letar sig ända ut i fingerspetsarna och får min kropp att krampa. Den slår sönder mig i småbitar. Den pressar ur all luft ur mig. All känsla. Den besitter mig som en demon och får mig att glömma allting annat, och när den brer ut sin svärta finns det inget annat, aldrig någonsin.

Hur mycket är det meningen att jag ska hälla ut av mitt liv till kvinnan jag nu ska besöka en gång i veckan? Hon ska nysta, hon ska reda ut trådarna, linda loss mig och lösa upp knutarna jag gjort. Men hur mycket av mitt liv kan jag hälla i hennes händer innan hon betraktar mig som galen? Jag får göra en annan sorts självskattningstest hos henne. Hon är oroad över min negativa självbild och över viljan som bor i mig, den som vill skada mig. Hon är orolig att jag kommer göra illa mig själv, att viljan ska bli handling och jag försäkrar henne att det inte är någon fara, för jag skulle aldrig försöka ta mitt liv. Men jag säger inte vad jag skulle. Jag skulle förstöra mig själv på andra sätt. Det finns miljoner vägar till självdestruktivitet. Det finns miljoner sätt att dekonstruera sig själv på.

Jag sparar på fragment. Det är minnen, drömmar och lögn. Jag skriver och samlar tills jag har tillräckligt för att kunna sy en balklänning, en riktig maräng med underkjolar av tidningspapper. Bara det inte blir regn, för jag tänker mig att bläcket är vattenlösligt.

Hur mycket av mig kan hon hantera innan hon säger att jag gör fel?